Jag heter: Helena Öberg
Kommer ifrån: Jag är född i  Eskilstuna år 1966.
Uppväxt: Jag växte upp i en vit villa i utkanten av Eskilstuna i en ganska vanlig familj; mamma, pappa och en lillasyster och en lillebror. Min mamma jobbade på posten och min pappa var bilmekaniker. Min mormor och morfar var också viktiga personer för mig, både när jag var liten och senare i livet. Min morfar visade mig böckerna. När jag var liten läste han högt för mig och mina syskon och när jag lärde mig läsa själv brukade vi sitta helt tysta i varsin fåtölj och läsa. Min morfar älskade ungdomsböcker, och han läste alla mina böcker. Både de som stod i bokhyllan och de jag lånade i skolan.
När jag var elva år lärde jag mig rida och började hänga i stalllet som var både ridskola och en gård men en massa djur.  Vi var ett gäng tjejer som lånade hästar, gjorde klubbtidningar, fodrade tjurar och förlöste lamm. Det var en värld med få vuxna där vi fick ta stort ansvar. Det tror jag har präglat mig mer än mycket annat i livet. Sedan gick samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och tog studenten.
Bor nuförtiden: I Västerås..
Familj: Ja. En son och min man som har tre söner (men alla pluggar och ingen bor hemma längre). Och så har jag en hund, en lurvig Lagotto Romagnolo, som heter Jippie. 
Jobbar som: Författare. Och håller kurser i skrivande.
Varifrån får du inspiration till böckerna?
Jag brukar undra varför saker blir som de blir och varför folk gör som de gör. Jag är intresserad av hemligheter och uppbrott. Precis innan jag börjar skriva är jag väldigt öppen, lyssnar mycket på musik och samlar på bilder. Ibland tjyvlyssnar jag på människor som pratar. Eller går med hunden i skogen och sätter mig på en sten.
Skriver du om ditt eget liv?
En gång har jag gjort det, i min andra bok Ella Bella Puttersmälla. Där skrev jag om hur det var när jag var sex år och cyklade omkring med mina kompisar. Mina andra böcker handlar inte alls om mig, min syster har aldrig kunnat flyga och min mamma har aldrig ändrat mitt namn, men ändå finns det förstås mycket av mig i böckerna. Jag tror att man måste våga blotta sig när man skriver, det måste kännas att det är på riktigt, annars blir det inte på riktigt när man läser. 
Varför valde du att skriva för barn och ungdomar?
Min allra första bok Viktor Dolores var helt enkelt en ungdomsbok. När jag började skriva fanns Viktor där och han ville berätta sin historia. Sedan när jag väl hade börjat skriva för barn och ungdomar upptäckte jag en väldigt bra sak med det; barn och unga är så bra läsare. Och det finns inget så härligt för en författare som bra läsare, som undrar, frågar, lever sig med och engagerar sig. Och jag hoppas att någon av mina böcker någon gång, ska vara just den där boken för någon, boken som gör skillnad och ger hopp. Men jag skriver många olika slags böcker. Det viktiga är att varje berättelse har sin egen röst. Ibland blir det en barnbok, andra gånger något annat. Jag har skrivit en bok för vuxna tillsammans med en annan författare och gjort två bildromaner; Din tur, Adrian och Kattvinden tillsammans med illustratören och bildberättaren Kristin Lidström som har tecknat alla bilder. Jag tycker om att lära mig nya saker.
Varför blev du författare?
Jag har alltid tyckt om att skriva och rita. Någonstans längs vägen slutade jag rita, men nu har jag börjat måla igen. Jag tror att jag är en bildmänniska, även när jag använder orden. När jag växte upp kände jag ingen som skrev eller hade ett konstnärligt yrke. Mina kompisars mammor jobbade som dagisfröknar, mattanter och städerskor. De allra flesta papporna jobbade på verkstad eller var hantverkare. Det var inte alls självklart för mig att bli författare. På ett sätt var det en dröm, men jag visste inte hur det skulle gå till, jag hade aldrig träffat någon författare. Jag trodde att författare var en annan slags människor. Svartklädda och väldigt gamla. Min mamma ville att jag skulle bli lärare och det tänkte jag länge att jag skulle bli. För då kunde jag skriva på sommarloven. Men nu är jag författare, skriver böcker och arbetar samtidigt med att lära andra skriva.
Vad är roligt och svårt med att skriva böcker?
Det är roligt att skapa något som inte har funnits tidigare. Själva skrivandet är roligt när allt flyter på. Jag kommer ofta på saker medan jag skriver och då brukar karaktärerna börja leva nästan som ett eget liv, som om de inte alls är påhittade, utan högst levande.
Vilka är nackdelarna med att vara författare?
Det svåra är att det tar så otroligt lång tid. Om man är författare och skriver en historia måste man stå ut med att vara ensam, gå omkring och fundera på saker som man inte kan prata med någon om, för man har skapat en egen värld, som bara man själv känner till. Därför tycker jag att det är så fantastiskt roligt att skriva tillsammans med annan författare. Eller en bildberättare som gör bilderna. Då har man någon att prata med. Man hjälps åt. Det är nästan som att leka fast man är vuxen och skriver om allvarliga saker.
Har du några ritualer när du ska börja skriva?
Nej. Det enda som gäller är att sätta sig ner och skriva. Sedan måste man se till att motionera och äta bra mat så att man orkar vara stilla och skriva en hel bok.  Men det gäller också att förbereda sig noga,  för att kunna skriva behöver man ibland ta reda på väldigt mycket fakta. Särskilt om man skriver om en annan tid eller saker man inte känner till. 
Vilken av dina böcker tycker du bäst om?
Alla mina böcker är väldigt olika. Det är som att fråga någon vilken av dina barn tycker du bäst om – självklart älskar man alla sina barn. Och alla sina böcker. Men min senaste bok Kattvinden har en särskild plats i mitt hjärta. 
Vad är lättast att skriva om, en tjej eller en kille?
När jag börjar tänka på en berättelse vet jag sällan om det handlar om en tjej eller kille. Berättelsen brukar börja inifrån någons huvud, någon som ser saker och går omkring och säger saker. Och så börjar jag undra; varför säger personen så där? Vem är det där egentligen? I grunden tror jag att könet betyder väldigt lite. Det är snarare våra förväntningar på tjejer och killar som skapar skillnader som egentligen inte finns. Men det kan ju vara nog så viktigt i en bok.
Vilken av dina figurer gillar du då?
Flavia – vem skulle inte vilja kunna flyga? Och så Adrian och Hejdi, förstås. Hejdi i boken är en irländsk varghund, men förebilden var vår gamla hund Maya, en irländsk setter, nu finns hon inte längre, men jag tänker på henne när jag läser boken. Och Manda i Kattvinden förstås, henne saknar jag! 
Är dina böcker översatta?
Viktor Dolores är översatt till tyska och danska. Din tur, Adrian är översatt till koreanska, spanska och engelska. 
Är dina böcker film?
Nej, men SvT Drama har köpt rättigheterna till Viktor Dolores och jag har skrivit ett manus, men det är länge sedan, så nu ligger det nog i ett mörkt arkiv någonstans. Men kanske någon gång… Eller också får jag skriva en helt ny berättelse!
Har du några tips om man vill bli författare?
Det viktigaste om man vill skriva är att läsa. Och att läsa mycket och fundera på hur det är skrivet. Sedan är det givetvis bra att skriva mycket också. Och prova på olika sätt att skriva. Men det viktigaste av allt tror jag är tålamod. För att skriva måste man skriva. Det finns inga genvägar. Och man måste stå ut med att det tar tid – att vara författare är ett komplicerat hantverk.
Hur utbildar man sig till författare?
Nu förtiden finns det väldigt många kurser på högskolan till exempel i kreativt skrivande som kan passa om man vill prova på att vara författare. Eller så kan man gå en författarutbildning, den mest kända heter Litterär gestaltning och finns i Göteborg. Det finns också flera folkhögskolor som har bra författarkurser till exempel Biskops Arnö. Själv gick jag på en reklamskola efter studenten. Senare har jag gått kurser och lärt mig skriva tidningsartiklar och filmmanus. Och så har jag läst litteraturvetenskap på universitetet. Som författare lär man sig nytt hela tiden. Läser, skriver och tänker. Utbildningen tar aldrig slut. Och det är det som är det bästa tycker jag. Att man lär sig hela tiden.
Vilka är dina favoritböcker?
Jag är nyfiken av mig och ofta går jag till biblioteket och lånar en hel trave böcker. Jag gillar att läsa både fackböcker och skönlitteratur. Jag gillar berättelser. Bilderböcker. Och poesi. Det går helt enkelt inte att välja en eller några favoriter. Jag hittar hela tiden nya. Böcker som jag bär med mig sedan jag var liten är ”Mio min Mio” och Narnia-böckerna. 
Hur jobbar du?
Mitt arbete ser olika ut beroende på om jag är inne i en skrivperiod eller inte. Jag tycker om att resa bort. I somras var jag en månad i Frankrike och skrev ett första utkast till Kattvinden (som kommer i höst). När jag är inne i en skrivperiod har jag långa arbetsdagar. Ofta börjar jag direkt på morgonen före frukost och sedan håller jag på till efter lunch. Då brukar jag ta en paus och röra på mig. En författare måste vara stark och vältränad! Och så fortsätter jag igen på kvällen. 
För mig tar det väldigt lång tid att skriva en bok. Ibland flera år. 
Vad tjänar en författare?
Det går inte att vara anställd som författare. En författare skriver sina texter och frågar sedan ett förlag om de vill göra en bok. Många författare har andra jobb vid sidan av, åtminstone till en början, för att kunna försörja sig. Det finns några få författare som tjänar miljontals kronor och så flera tusen som inte tjänar så mycket. Författare får inte lön, utan betalt per såld eller utlånad bok - så det kan variera väldigt mycket.
Skulle du rekommendera författaryrket till någon annan? 
Jag tror att man blir författare för att man inte kan låta bli. Om du känner att du måste skriva ska du göra det. Om du bara vill ha ett intressant, roligt och inspirerande yrke i största allmänhet eller om du vill bli känd  och tjäna en massa pengar ska du kanske välja något annat. Jag har försökt jobba med annat, varit anställd och haft en trygg lön - men till slut har jag insett att jag måste få skriva för att vara mig själv. Och jag tycker att jag har världens bästa yrke. Att vara författare är mitt drömyrke.  

Hoppas att det svaren varit till hjälp! Har du fler frågor får du gärna mejla mig. 

Hälsningar,
Helena