googlebe7c5e884b9235f0.html
Vad vore modeindustrin utan människans längtan att synliggöra sitt inre genom det yttre? Vad vore modeindustrin utan människans längtan att synliggöra sitt inre genom det yttre?

Jacques Lacan var både playboy och filosof. Han tillhörde klicken av intellektuella i Paris under studentrevolutionen och drog fulla hus till sina föreläsningar. Han talade bland annat om speglingseffekten, att fascinationen inför vår egen spegelbild är ett av dragen som gör oss till människor.  En människa som en gång har upptäckt sin egen spegelbild kan inte sluta spegla sig. Vi speglar oss livet igenom, i speglar och skyltfönster. Och aldrig upphör vi att fascineras. Inom oss rymmer vi olika åldrar, tankar, åsikter, erfarenheter och kön, medan utsidan är skenbart statisk. Lacan menar att det är det som driver hela modeindustrin - att vi vill bli synliga inför andra. Att vi genom våra konsumtionsval vill visa upp vilka vi egentligen är - för att bryta vår ensamhet. Så nästa gång du shoppar loss på ett par alldeles för dyra skor behöver du bara hänvisa till Lacan och din längtan att bli sedd bortom ytan. 
(Klicka på bilden och lär dig allt du behöver veta om Lacan!)

Etiketter: läsning, mode
Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus.

Vad är en barnbok? I Snäll (2004) av Gro Dahle och Svein Nyhus är flickan Lussi  precis som hon ska. ”Skriver fint, läser i boken, nickar och ler och räcker upp handen. Fina handen.” Så tyst och stilla. Hon skriver allt rätt och riktigt. En duktig flicka är hon. Ler med vita tänder och säger aldrig ett enda knyst om hon inte får en fråga. Snäll och duktig.  Och tyst. Så tyst att hon en dag försvinner in i väggen. Ingen hittar henne. Hon försöker ropa,”men orden satt fast i rösten. Och rösten satt fast i munnen. Och munnen satt fast i den glada minen.” Där sitter hon tills hon känner ett pirr i halsen. ”Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriket växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar.” Då reser hon sig upp och skriker. Hon är inte snäll längre. Inte söt. Hon far ut ur väggen och skriker så att taket skallrar: Nu får det vara nog! Och ut ur väggen kommer flicka efter flicka. Gro Dahle går hand i hand med Hélène Cixous och skriver fram en text som förlöser både gammelfarmor och de osynliga flickorna, språket flödar och rösten som stiger ur kroppen går inte att hejda. Snäll blir till något mer än en saga och Lussis vilda skrik ekar av Medusas skratt. Det är en barnbok. Och ett feministiskt uppror. En revolution. Läs den! Och missa inte Hélène Cixous, den 28–30 oktober kommer hon till Stockholm Litterature.
Detta inlägg är även publicerat på Karinsmagasin.blogspot.se

Etiketter: läsning

När Joëlle Léandre var nio år gammal började hon spela kontrabas. När hon var arton och ansedd som en exceptionell talang började hon längta efter att spela annan musik än den som är instängd i notplanen och nerskriven i förväg. Nu, nästan femtio år senare, lyssnar jag till henne och hennes musik liknar ingenting annat. Hon vägrar att inrätta sig i några som helst genrer eller kategorier. Hon säger att hennes musik är en motståndsrörelse. En sista skärva av mänsklighet. För Joëlle Léandre är allt känsla. Hon improviserar. Inför varje nytt stycke kastar hon sig ut, handlöst och har ingen aning om vart hon ska landa. Det är kroppen som spelar. Kroppen som leder henne. Hon säger själv att det är som att befinna sig på en slak lina över ett stup. Hon får kontrabasen att svänga, dundra och vibrera, eller smyga fram tonerna knappt hörbara. Hon är ett med sitt instrument. Drar med stråken, svingar den i luften, knäpper med fingrarna och låter andningen blanda sig med tonerna tills rösten frigör sig och övergår i en ordlös rytmisk sång som är kraftfull och skör på samma gång. Joëlle Léandre är djupt mänsklig. Ibland når hon inte ända fram, men som hon säger, att misslyckas betyder ingenting, världen är inte perfekt, det viktiga är att våga ta risken, att inte vara rädd. Och så kastar hon sig ut i ett extranummer. Hon kunde vara syster med Patti Smith. Hon berör utan att behaga. Hos henne finns ingenting av kvinnlig inställsamhet. Istället står hon där, bredbent som en kraftfull urmoder och inom oss vibrerar musikens innersta väsen. Livet.

Joëlle Leandre spelade på Klubb 19 Västerås 1 oktober 2016, arrangör Nya Perspektiv. Foto: Olle Grönwalls

Ann Charlotte Leffler Ann Charlotte Leffler

Undersökningen fortsätter: "Jag är intelligent och jag skall blifva en sann konstnär, det säger mig en inre stämma som ej kan svika." Ann Charlotte Leffler. Större än Strindberg på 1880-talet. I Stockholm. I Sverige. I världen. 

Virginia Woolf. Virginia Woolf.

Jag har aldrig samlat idolbilder, men jag tror att jag ska börja nu, med dig Virginia. Jag bjuder in dig till mitt rum, till mina tankar, du är en del av en pågående undersökning. Jag vill vidga språket, spränga det i sina beståndsdelar och lämna tidsaxeln. Tar med mig några rader också, ur Orlando: ”Det skulle inte vara någon överdrift att säga att han kunde gå ut efter frukost som en man på trettio och komma hem till middagen som en man på femtiofem, minst. Somliga veckor lade ett århundrade till hans ålder, andra inte mer än högst tre sekunder.”

 

 

Sufragetter, kriminella element som skulle bekämpas, vilket tack och lov misslyckades. Sufragetter, kriminella element som skulle bekämpas, vilket tack och lov misslyckades.

Jag är kvinna. För hundra år sedan hade jag varit utan vare sig makt eller medel. En mans kvinna utan rätt att rösta. Jag tumlar ut från biomörkret efter att ha sett Sufragette och tänker, allt det där hände nyss, det var en värld min mormor föddes in i. Ingenting är självklart.  Allt måste återerövras. Om och om igen. 

Det finns vissa böcker som bara ropar efter att bli lästa. Det är något med omslaget, ett anslag som signalerar äventyr. Idag läser jag Fripassageraren av Christina Wahldén och mellan raderna drabbas jag av en oändlig saknad; det här är en bok som jag hade velat dela med morfar. Han har präglat min läsning mer än någon annan. Han försåg mig med böcker. Äventyrsböcker. När jag var tio år tillbringade vi eftermiddagarna i varsin fåtölj och umgicks under en intensiv, läsande tystnad. Vi läste inte böcker, vi slukade äventyr; Jules Verne, Alexander Dumas, Charles Dickens och  alla delarna av Tarzan, originalutgåvan. Någonstans i sin himmel är han med mig även nu. Under tystnad delar vi resan över havet. Snart ska vi möta fripassageraren. 

 

 

Etiketter: läsning, äventyr

En långsiktig studie, Social inequalities in cognitive scores at age 16, har följt 17 000 barn, födda i England, Scottland och Wales under en specifik vecka år 1970. De är nu vuxna och man kan se att de som är goda läsare klarar sig bättre i livet.  Att läsa, i alla dess former, utvecklar hjärnan och därmed språket och tänkandet. 
Regelbunden läsning är enligt studien fyra gånger viktigare än att ha en universitetsutbildad föräldrar. Kan skolan ägna sig åt något viktigare än läsning? 

Jag har förstått att det finns olika skolor även för hundar. Några är Bokhundar och andra är Läshundar. Men alla har de samma  uppdrag: att hjälpa barn att läsa. Under lördagen deltog jag i det inledande seminariet under den nya Barn och ungdomslitteraturfestivalen Litteralajk i Västerås. Där deltog också lektor Helene Ehriander från Bokhunden och Astrid Lindgren vid Linnéuniversitet, Terapihundskolan och bibliotekarien Eva Töllner från Bankeryds bibliotek, en av pionjärerna i Sverige när det gäller hundar och läsning. Men den populäraste deltagaren av alla var Läshunden Joffi (även med dagens snyggaste frisyr; afrokrull). Trots att han var omgiven av sina hundkollegor och en publik som bestod av både vuxna och ivriga barn med ballonger,  demonstrerade han villigt sina färdigheter, lade sig till rätta och tittade uppmärksamt i boken. Han såg ut att njuta av lässtunden, i synnerhet när han samtidigt blev klappad av ett lyckligt barn. Sedan avslutade han showen med att briljera i konsten leta godis. 

Jag har funderat mycket över zombies den senaste tiden. När jag har skapat berättelser tillsammans med barnen i En skrivande klass  har zombierna fullkomligen invaderat klassrummet. Det är en värld som är främmande för mig. Jag vet att de finns, om än i fantasin, och jag har sett dem hasa fram över teverutan. Och det har alltid varit en anledning för mig att stänga av. Jag gillar inte skräck. Men skräckgenren  växer och kryper allt lägre ner i åldrarna. Vi skyddar barnen mot allt. Men kanske är det så att barn behöver öva sina känslor, även rädsla och om de sällan utsätts för verklig fara kanske de måste söka upp den. Kanske är det så att barnen behöver sina zombies. 
Här hittar du en intervju med två zombiebarn som tycker att det är skillnad på vuxenläskigt och barnläskigt. 

 

Etiketter: skrivande klass,
Bilder används under Creative Commons från Philippe Put