Två pojkar i ett torn
När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.
Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade.
När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.
Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin!
Helena Öberg
Recensioner – Kattvinden.
"Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton"
”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.
En ”opera på papper”, bara musiken som fattas!
Ulla Rhedin, Dagens Nyheter
Årets bästa böcker
SvD, december 2018
"Kritikerlistan", bästa barn- och ungdomsböckerna
DN, december 2018
Årets böcker, bonuslistan
SR, Lundströms bokradio, dec 2018
"Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare"
Gunilla Brodrej, Expressen
Betyg 5 av 5.
Bibliotekstjänst, november 2018
"Kattvinden" är en magisk bok.
Viveca Bladh, Kulturnytt P4
Karinsmagasin.se
Karins Magasin är en litterär salong som jag under två år drev tillsammans med Jessica Forsling och Hanna Eklund. Vi började blogga hösten 2016 och bjöd in till vår första litterära salong den 8 mars 2017. I november 2018 stängde vi Karins Magasin, men fortsätter att verka i Karins Westman Bergs anda - gråt inte, forska!
2016 > 01
Ann Charlotte Leffler
Undersökningen fortsätter: "Jag är intelligent och jag skall blifva en sann konstnär, det säger mig en inre stämma som ej kan svika." Ann Charlotte Leffler. Större än Strindberg på 1880-talet. I Stockholm. I Sverige. I världen.
Virginia Woolf.
Jag har aldrig samlat idolbilder, men jag tror att jag ska börja nu, med dig Virginia. Jag bjuder in dig till mitt rum, till mina tankar, du är en del av en pågående undersökning. Jag vill vidga språket, spränga det i sina beståndsdelar och lämna tidsaxeln. Tar med mig några rader också, ur Orlando: ”Det skulle inte vara någon överdrift att säga att han kunde gå ut efter frukost som en man på trettio och komma hem till middagen som en man på femtiofem, minst. Somliga veckor lade ett århundrade till hans ålder, andra inte mer än högst tre sekunder.”
Sufragetter, kriminella element som skulle bekämpas, vilket tack och lov misslyckades.
Jag är kvinna. För hundra år sedan hade jag varit utan vare sig makt eller medel. En mans kvinna utan rätt att rösta. Jag tumlar ut från biomörkret efter att ha sett Sufragette och tänker, allt det där hände nyss, det var en värld min mormor föddes in i. Ingenting är självklart. Allt måste återerövras. Om och om igen.
Det finns vissa böcker som bara ropar efter att bli lästa. Det är något med omslaget, ett anslag som signalerar äventyr. Idag läser jag Fripassageraren av Christina Wahldén och mellan raderna drabbas jag av en oändlig saknad; det här är en bok som jag hade velat dela med morfar. Han har präglat min läsning mer än någon annan. Han försåg mig med böcker. Äventyrsböcker. När jag var tio år tillbringade vi eftermiddagarna i varsin fåtölj och umgicks under en intensiv, läsande tystnad. Vi läste inte böcker, vi slukade äventyr; Jules Verne, Alexander Dumas, Charles Dickens och alla delarna av Tarzan, originalutgåvan. Någonstans i sin himmel är han med mig även nu. Under tystnad delar vi resan över havet. Snart ska vi möta fripassageraren.