googlebe7c5e884b9235f0.html

Två pojkar i ett torn

När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.

Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade. 

När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.

Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin! 

Helena Öberg
 

Recensioner – Kattvinden.

"Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton"
”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.
En ”opera på papper”, bara ­musiken som fattas!
Ulla Rhedin, Dagens Nyheter

Årets bästa böcker
SvD, december 2018

"Kritikerlistan", bästa barn- och ungdomsböckerna
DN, december 2018

Årets böcker, bonuslistan
SR, Lundströms bokradio, dec 2018

"Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare"    
Gunilla Brodrej, Expressen

Betyg 5 av 5.
Bibliotekstjänst, november 2018

"Kattvinden" är en magisk bok. 
Viveca Bladh, Kulturnytt P4

Karinsmagasin.se

Karins Magasin är en litterär salong som jag under två år drev tillsammans med Jessica Forsling och Hanna Eklund. Vi började blogga hösten 2016 och bjöd in till vår första litterära salong den 8 mars 2017. I november 2018 stängde vi Karins Magasin, men fortsätter att verka i Karins Westman Bergs anda - gråt inte, forska!  

2015 > 05

En långsiktig studie, Social inequalities in cognitive scores at age 16, har följt 17 000 barn, födda i England, Scottland och Wales under en specifik vecka år 1970. De är nu vuxna och man kan se att de som är goda läsare klarar sig bättre i livet.  Att läsa, i alla dess former, utvecklar hjärnan och därmed språket och tänkandet. 
Regelbunden läsning är enligt studien fyra gånger viktigare än att ha en universitetsutbildad föräldrar. Kan skolan ägna sig åt något viktigare än läsning? 

There are no entries for this period.