Två pojkar i ett torn
När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.
Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade.
När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.
Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin!
Helena Öberg
Recensioner – Kattvinden.
"Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton"
”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.
En ”opera på papper”, bara musiken som fattas!
Ulla Rhedin, Dagens Nyheter
Årets bästa böcker
SvD, december 2018
"Kritikerlistan", bästa barn- och ungdomsböckerna
DN, december 2018
Årets böcker, bonuslistan
SR, Lundströms bokradio, dec 2018
"Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare"
Gunilla Brodrej, Expressen
Betyg 5 av 5.
Bibliotekstjänst, november 2018
"Kattvinden" är en magisk bok.
Viveca Bladh, Kulturnytt P4
Karinsmagasin.se
Karins Magasin är en litterär salong som jag under två år drev tillsammans med Jessica Forsling och Hanna Eklund. Vi började blogga hösten 2016 och bjöd in till vår första litterära salong den 8 mars 2017. I november 2018 stängde vi Karins Magasin, men fortsätter att verka i Karins Westman Bergs anda - gråt inte, forska!
2014
Jag har förstått att det finns olika skolor även för hundar. Några är Bokhundar och andra är Läshundar. Men alla har de samma uppdrag: att hjälpa barn att läsa. Under lördagen deltog jag i det inledande seminariet under den nya Barn och ungdomslitteraturfestivalen Litteralajk i Västerås. Där deltog också lektor Helene Ehriander från Bokhunden och Astrid Lindgren vid Linnéuniversitet, Terapihundskolan och bibliotekarien Eva Töllner från Bankeryds bibliotek, en av pionjärerna i Sverige när det gäller hundar och läsning. Men den populäraste deltagaren av alla var Läshunden Joffi (även med dagens snyggaste frisyr; afrokrull). Trots att han var omgiven av sina hundkollegor och en publik som bestod av både vuxna och ivriga barn med ballonger, demonstrerade han villigt sina färdigheter, lade sig till rätta och tittade uppmärksamt i boken. Han såg ut att njuta av lässtunden, i synnerhet när han samtidigt blev klappad av ett lyckligt barn. Sedan avslutade han showen med att briljera i konsten leta godis.
Jag har funderat mycket över zombies den senaste tiden. När jag har skapat berättelser tillsammans med barnen i En skrivande klass har zombierna fullkomligen invaderat klassrummet. Det är en värld som är främmande för mig. Jag vet att de finns, om än i fantasin, och jag har sett dem hasa fram över teverutan. Och det har alltid varit en anledning för mig att stänga av. Jag gillar inte skräck. Men skräckgenren växer och kryper allt lägre ner i åldrarna. Vi skyddar barnen mot allt. Men kanske är det så att barn behöver öva sina känslor, även rädsla och om de sällan utsätts för verklig fara kanske de måste söka upp den. Kanske är det så att barnen behöver sina zombies.
Här hittar du en intervju med två zombiebarn som tycker att det är skillnad på vuxenläskigt och barnläskigt.
Jag har en särskild kärlek till bibliotek. Jag tror att det är en frihetstanke – att biblioteket gör det möjligt att forma sig själv och sitt liv. Jag minns hur jag fullkomligen plöjde igenom böckerna i mellanstadiets skolbibliotek; Elvis, Elvis, Bröderna Lejonhjärta, Det lilla huset på prärien. Och kartböckerna med främmande länder. Allt om akvariefiskar, hundar, hästar och marsvin. TinTin i Tibet.
Biblioteket hade en särskild ingång från utsidan. Om man inte hade tur att få följa med magister Brenner genvägen genom materialrummet. Där stod uppstoppade fåglar i glasskåp. Det var dammigt och dåligt upplyst vill jag minnas, men jag gick dit så ofta jag kunde. Eller fick, för biblioteket var kraftigt ransonerat. En timme i veckan.
Högstadiets skolbibliotek har jag inget minne av. Men jag minns böcker som kastades ut genom fönster och knuffar i korridoren. Jag tror inte att det fanns någon ro att läsa på den skolan.
Men jag läste desto mer hemma. Jag gick till bokbussen och lånade allt som fanns att låna. På gymnasiet började jag hänga i skolbiblioteket igen. Det var öppet mest hela tiden och man fick gå dit när man ville. Jag kunde inte riktigt fatta att det var sant! Någonstans där tog min läsning fart igen och sedan har den fortsatt. Jag läser om allt, hela tiden.
I dag är skolbiblioteket så mycket mer än ett rum med böcker. En skolbibliotekarie kan ge liv åt undervisningen, ta fram fakta och litteratur som sträcker sig bortom läroböckerna. Ändå är det många skolbarn som har det som jag hade det för mer än trettioår sedan – ett rum med böcker som sällan är bemannat och väldigt ofta låst. Men inte överallt. I Växjö har man gjort tvärtom. Satsat på sina skolbibliotek. Och nu får hela kommunen årets skolbibliotekspris. Grattis!
Idag träffade jag en man med väldigt stora tankar. Låt oss kalla honom Lille O. Han satt i sin frökens knä och till längden var han nog ett huvud kortare än sina klasskamrater. Lille O är sex år och han kan skriva sitt namn. Men han har också kommit underfund med själva språket:
"En berättelse säger han och sträcker ut sina armar rakt ut i luften, en berättelse kan vara så här lång, eller hur lång som helst, en mening är kortare, säger han och måttar med händerna framför bröstet, men ett ord, det är väldigt kort, kanske bara så här, mellan tummen och pekfingret."
"Kan man vara kreativ överallt?" Han som ställde frågan är journalist och hade just tillbringat ett par månader i Afganistan. Hans fråga var allvarligt menad. När han började prata om sin resa mörknade rösten och det behövdes inga ord för att beskriva vad han hade varit med om. Han berättade att han hade inte kunnat föreställa sig vilken förändring det var att befinna sig i krig. Att varje dag bara hade ett enda, kortsiktigt mål - att tillhöra dem som överlevde. Jag visste inte vad jag skulle svara. Men jag kom att tänka på en sak som Navar El Saadawi sa när jag lyssnade på henne i Stockholm för några år sedan. "Kreativitet är kärlek". Och kanske är det så, kreativitet är själva livets flöde, ett ständigt och föränderligt växande. Krig befolkas av människor som fruktar för sina liv. Som dör, dödar eller dödas. Kreativitet kräver som allt annat växande skydd, näring och värme.
Efter dagar av förberedelse rasslar det till och så är allt över. Digital Arena i Västerås - vilket privilegium att få vara moderator i ett sådant sammanhang!
En dag om vikten av att våga göra misstag och delandet som kultur, med lärare, kommunikatörer, elever, en och annan chef och inbjudna gäster som Mälardalens högskola, Sveriges kommuner och Landsting, Bombardier och Microsoft. Hur ser lärandet ut i den digitala världen? Vad behöver lärare lära sig? Hur undervisar man i ett "flippat" klassrum? En dag om lärande full av lärande. Nu pustar jag med en helt och hållet analog kopp kaffe.
Jag och Solja slutspurtar med romanen, vi har hela handlingen på plats, vi har skrivit oss igenom hela boken från början till slut, men det där allra, allra sista saknas, själva slutscenen, den som vi plötsligt insåg fattades. Den ligger där och gror, men just idag får den ligga till sig lite utan min aktiva medverkan, just i dag är det sommarens första dag och jag sitter vid ett bord, utan att skriva. Hundarna flämtar i skuggan och snart kommer det en man hit med två koppar kaffe.
Jag har slagit mig ner i en grön snurrfåtölj som påminner om Barbapapa. På bordet intill mig sitter en klisterlapp: endast restaurangens gäster, men den är det ingen som bryr sig om. Skarvsladdar löper kors och tvärs över golvet. En spansktalande redaktion har just packat upp sina laptops och en av dem videofilmar en intensiv diskussion. En fransktalande fotograf placerar en bohemisk man i lila linneeskjorta mot det gröna draperiet, alldeles bakom mig sätter två mycket unga kvinnor samman en enkät om medborgarinflytande. En servitris serverar kaffe till en pappa i randig tröja. Den spanska redaktionen packar upp en påse med chokladdoppade donouts och ställer en flaska Cola mitt på bordet. Servitrisen återvänder till sin disk. Här råder gatans parlament.
Här och nu startar min nya blogg. Jag sitter och pustar med en kopp kaffe på Sett-mässan, den årliga mässan i Kista där så gott som alla som jobbar med framtidens lärande träffas. Lärande och digitalisering är två av min nördigaste intressen. Kanske kommer jag att skriva en del om det. Och om kreativitet. Och tänkande. Läsande. Skrivande. Och livet.